Publicerat: / Amandas inlägg

Känns som han fick en dödsdom över telefon

 
Jag sitter här och känner mig helt skakig. Arg, besviken, orolig, och fullkomligt rasande över en klantig veterinärs uttalande.
Upptäckte för några dagar sedan att Hotten hade en knöl under svansen. Till en början var jag inte speciellt orolig, tänkte att jag avvaktar lite. Men i förrgår slog tanken mig - skimmelsjuka. En skrämmande tanke som jag inte vågat snudda vid först. Bröt ihop i tårar två gånger i måndags vid tanken på vad som skulle hända om han skulle ha cancer. Kände mig så fruktansvärt ledsen, och livrädd över tanken att han skulle tas ifrån mig. Cancer. Det värsta som kan hända. Oavsett om man själv drabbas, eller någon i ens närhet. Bara ordet får mig att må illa.
 
Jag visste sedan tidigare att cirka 80% av alla skimmlar får dessa knölar/tumörer när de blir äldre, men att det i de flesta fallen är godartat. Vad jag fått höra så är det värre om en yngre häst får en tumör, då är det ofta elakartat. Trots den goda statistiken blev jag väldigt orolig när jag upptäckte en sådan här knöl på Hotten. Ville undersöka och ta prover för att kunna släppa min oro.
Så jag ringde veterinären igår, men samtalstiden var redan slut. Så jag försökte idag igen och kom fram. Började beskriva den här knölen och tillade även att jag var väldigt orolig och ville gärna ta tester. Vet ni vad hon säger? Veterinären som jag ringde till i hopp om att bli lugnad? Hon säger, tvärtemot vad alla andra sagt, att det i de flesta fall är elakartat och att med tanke på hans ålder så kan vi nästan garanterat utgå ifrån att just hans knöl är elakartad.
Hur? HUR kan hon säga så över telefon till någon som precis sagt hur orolig denne är över sin häst?! Okej, om det vore den korrekta faktan, men även om det vore så kan man ju linda in det en aning i respekt mot hästägaren. Men tänk om man skulle säga samma sak till en människa som själv trodde att den hade cancer? "Jo, men du har en knöl i ditt bröst, vi kan utgå ifrån att den är elakartad för statistiken säger det." Man säger inte så!!
 
Sedan säger hon att han kan leva flera år med det här, och att det kanske inte blir detta som blir hans dödsorsak. Det var det enda positiva hon sa under hela samtalet - att om jag har  tur kan min häst leva i flera år till. Om jag har tur. Men jag vet inte om jag har tur. Jag vet inte om han har en farlig tumör, eller en ofarlig. Kanske är det inte en tumör överhuvudtaget? Fast jo, det är det ju. Det sa ju hon till mig utan att ens ha sett den här knölen. Så ja, min häst fick just en dödsdom över telefonen. Tack, känner mig mycket lugnare nu. 
 
Älskade... ♥
 
/Amanda



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Vi är två tjejer som inte är riktigt som alla andra. Älska oss eller hata oss - vi skiter i vilket. OBS: vi håller på med hästar. Varför då kanske ni undrar? Ja det är en jävligt bra fråga faktiskt. Vi tycker väl om att bli trampade på, släpade över en grusplan, stå ute och frysa 6 månader om året, kasta ut pengar på ett djur som ändå inte bryr sig för att sedan bli kastade i backen när hästjäkeln får syn på något som inte vi kan se med våra mänskliga sinnen. Vi tycker väl också om att bli idiotförklarade av medelålders tanter som lärde sig rida på 1800-talet och fortfarande står fast vid dem principer som gällde då. Nej okej, vi tycker inte om något av detta, så varför vi fortfarande håller på med hästar och ridning är ett olöst mysterium. Vi var väl tvungna att ha något att göra om dagarna. Ingen av oss har särskilt bra bollsinne eller någon annan unik talang, så vi fick helt enkelt börja med en sport där vi inte behövde göra något annat än att lyckas sitta kvar på en häst, styra djuret dit vi vill, samt bestämma hastighet. Hur som helst, vad nu än anledningen må vara till att vi ägnar oss åt denna galenskapens sport så är vi här nu och tänker dela med oss av både det positiva och negativa av vad vi gör. Enjoy! (Or not, vi bryr oss verkligen inte.)