Publicerat: / Amandas inlägg

Lugnande ord från veterinär nummer 2

 
Igår pratade jag med en annan veterinär om Hottens knöl. Fick ett mycket mer positivt svar av honom. Han sa att han aldrig tagit ett test på en sådan knöl och att dom inte brukar göra det för det ger oftast inte hästen några besvär. Inte heller är det vanligast med elakartade tumörer, utan det vanligaste är att hästen lever utan vetskap om tumören. Det är absolut inte vanligt att en häst dör av det, sa han.
Till skillnad från henne jag pratade med innan som använde ord som "det kanske inte ens blir hans dödsorsak" och "jag skulle ignorera det och låta honom må bra den tiden han har kvar". Alltså, den tiden han har kvar. Hur hemskt låter inte det?! Som om det bara är en tidsfråga innan han faller platt ner och dör.
 
Hur som helst tyckte inte heller veterinär nummer 2 att jag behövde ta prover, utan att så länge Hotten bara har en knöl och inte fler, och mår bra så behöver jag inte oroa mig. Just dom orden kändes väldigt värdefulla - "Du behöver inte oroa dig." Det var så skönt att få höra, och det var väl ungefär det jag hoppats på att få höra när jag ringde till veterinären första gången. Istället blev jag ännu mer orolig efter det samtalet. Men nu har jag släppt det och ser fram emot ännu fler år med Hotten vid min sida! Minst 10 år till kan vi få i alla fall tycker jag! Han är ju väldigt frisk och fräsch för sin ålder så förutsättningarna är goda.
 
Något orelaterat, men vädret igår var ju helt okej, eller vad säger ni? 
 
/Amanda



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Vi är två tjejer som inte är riktigt som alla andra. Älska oss eller hata oss - vi skiter i vilket. OBS: vi håller på med hästar. Varför då kanske ni undrar? Ja det är en jävligt bra fråga faktiskt. Vi tycker väl om att bli trampade på, släpade över en grusplan, stå ute och frysa 6 månader om året, kasta ut pengar på ett djur som ändå inte bryr sig för att sedan bli kastade i backen när hästjäkeln får syn på något som inte vi kan se med våra mänskliga sinnen. Vi tycker väl också om att bli idiotförklarade av medelålders tanter som lärde sig rida på 1800-talet och fortfarande står fast vid dem principer som gällde då. Nej okej, vi tycker inte om något av detta, så varför vi fortfarande håller på med hästar och ridning är ett olöst mysterium. Vi var väl tvungna att ha något att göra om dagarna. Ingen av oss har särskilt bra bollsinne eller någon annan unik talang, så vi fick helt enkelt börja med en sport där vi inte behövde göra något annat än att lyckas sitta kvar på en häst, styra djuret dit vi vill, samt bestämma hastighet. Hur som helst, vad nu än anledningen må vara till att vi ägnar oss åt denna galenskapens sport så är vi här nu och tänker dela med oss av både det positiva och negativa av vad vi gör. Enjoy! (Or not, vi bryr oss verkligen inte.)